Olle Ljungström

– Kan jag spela på dina trummor?
– Visst grabben, skrattade Reeperbahns trummis Peter och lämnade lokalen tillsammans med de övriga stöddiga typerna i bandet.

Reeperbahn var på turné. På turné med Venuspassagen. De syntes i tv-program som Bälinge Byfest, Måndagsbörsen och Casablanca. De program som fanns på den tiden. Det vi alla som höll på med musik drömde om. Att få synas i tv. Reeperbahn var stora.
Vi skulle få lira förband.

Så stöddiga och världsvana var de väl egentligen inte.
Fast de kom ju ändå från Stockholm.
Att röka, dricka och använda kajal som de gjorde för att det såg cool ut hade även jag räknat ut som den bleka, taniga och blyga tonåring jag var.
Men att de hånade våra krogar i Sundsvall som torftiga när de kom tillbaka för soundcheck tog i mitt hjärta. Mitt Sundsvall. Min kinakrog. Min vårrulle. Min stora stark.

Havet ligger blankt. Venuspassagen var något annat ; stor svulstig produktion – för polerad sa Olle senare om produktionen – genant vulgära texter, underbara stämsången med Dan Sundquist och för mig som nykläckt trummis; Peter Korhonens trumspel. Kväll efter kväll lyssnade jag på plattan och försökte härma hans spelstil. (som band hade vi börjat röra oss från Joy Division till Elvis Costello).

Och att jag, som trummis i förbandet, skulle få använda Reeperbahns trummor; ostöddigt, generöst och så stort för mitt obefintliga tonårsego.

Efter det var jag ännu mera såld på bandet. En hemlig kärlek. Jag försökte hitta plattor där Peter spelade, plattor Danne producerade. Låtarna på repeat. Och Olle som såg ut som en gud och sjöng så där charmigt nästan-på-tonen-rätt. Olle var utåt det som fler med mig ville vara; kaxig, snygg, nyckfull och poetisk. Alla har vi haft olika förebilder. Olle och Reeperbahn var mina.

År senare: Jag bytte mina trummor till kameror; kinakrogar i Sundsvall byttes till mera balla hak som Söders Hjärta, Ritz och Pelikan i Stockholm. Rock´nroll.

Grunge. Jakob Hellman. Depeche Mode.

Jag gjorde karriär som fotograf. År efter år. Kärleken till Olle och Reeperbahn fanns alltid där, om än på sparlåga. Och ändå. Hade någon av dom frågat hade jag gift mig bums.

Några skivomslag senare kom frågan:

– Vill du ta bilderna till Olles debutplatta?

– Ja gärna, så intressant.

Ett svar värdigt den coola reklamfotograf jag är.

Inom mig exploderade känslorna. Yes! Aldrig att jag fixar det. I´m not worthy. Lilla jag plåta stjärnan Olle?

Det blev en enkel setup i lånad studio.
Punk. Inte polerat. Ett täcke och ett par skor. Vit fond.
Resten gjorde Papa was a poacher.

Vi möttes ett par gånger till i vårt gemensamma liv i showbiz. Jag berättade aldrig hur han påverkat mig och mitt liv. Hur många har han influerat? Så många fler som fått mod. Att se. Att höra. Att göra.